Seva
En av de viktigaste begreppen i Kundaliniyoga och i Aikido är Seva/Karma Yoga, eller som det heter i Aikidosammanhang Reigi.
Seva, Karma Yoga eller Reigi betyder osjälviskt handlande med altruistiskt ändamål dvs. handlande utan egen personlig vinning för att åstadkomma förbättring för gemenskapen.
På YogaKloster använder vi ordet Seva för att beskriva vår filosofi. Seva är Sanskrit och betyder "service to humankind". Genom vår filosofi vill vi ta fram det bästa hos människor så att de kan göra sitt bästa för andra i vardagssituationer som de befinner sig i.
En person som utför Seva kallas sevadar.
Seva under våra klosterretreater
Under våra klosterretreater delas deltagarna in i så kallade "sevagrupper", grupperna har hand om olika sysslor under dagarna. Till exempel kan en grupp ta hand om disken medan en annan har hand om salstädningen, även utomhussysslor i klosterträdgården ingår.
Berättelse om Seva - Yogalärare Fridas första kontakt med Seva
Som Kundaliniyogalärarstudent ingår det att bli undervisad i och praktisera Seva eller Karma Yoga. I den utbildning jag gick var det allas uppgift att se till att yogalokalerna hölls i gott skick, studenterna städade alltid lokalerna under och efter utbildningstillfällena. Under retreatveckorna som ingick i den tvååriga utbildningen bodde alla deltagare under samma tak och förutom att hålla lokalerna i gott skick lagade man även mat tillsammans. Tidigt i min utbildning till Kundaliniyogalärare hade jag kommit i kontakt med uttrycket Seva/Karma Yoga, men det var inte förrän på min första Kundaliniyogafestival i Frankrike som jag verkligen förstod vad det handlande om.
Kundaliniyogafestivalen i Frankrike är ett av de största eventen där Kundaliniyogisar från hela värden samlas. När man kommer dit blir man indelad i olika så kallade "Sevagrupper". Grupperna har alla en specifik uppgift under de tio dagarna som festivalen är i gång. Sevagruppen för lunchen är ett sådant exempel, den gruppen har hand om att servera mat till alla på området vid lunchtid. Under min första festivalvecka i Frankrike blev jag indelad i just den gruppen. Två och två skulle vi skulle gå runt med stora karantiner mellan oss och ge alla hundratals människor mat innan vi själva fick något att äta. Vid lunchtid är det nämligen så att alla som är på festivalområdet sätter sig på en angiven plats i långa rader och sevagruppen för mat går mellan raderna och serverar alla. Vi serverade ris, mungbönor, stark sås, kokta rödbetor och morötter. När alla fått mat en gång så börjar man om. "Do you want some more rice?". Uppgiften är att se till att alla på området är nöjda och mätta. Om någon vill ha mer ska man genast vara på plats och serva.
I den indiska filosofin finns något som kallas för Ayurveda, läran om livet. I denna filosofi finns tre grundläggande energier eller doscher (Vata = luft, Pitta = eld och Kapha =jord). Alla människor har alla dessa doschor i sig men oftast har man en som är lite mer dominerande. I mitt fall är Pitta (eldens energi) lite mer kraftfull, speciellt när jag är hungrig. Att ha mycket Pitta i sig innebär att man har hög ämnesomsättning och lättare för att brusa upp vid stress. I mitt fall kan man säga att jag har en inbyggd "mat klocka". Vid en viss tidpunkt på dagen behöver min kropp mat, den skriker efter mat. Allting slås av i systemet tills jag får mat och jag kan (åtminstone förr) tända till och bli riktigt irriterad om jag inte får mat rätt så snart efter att matklockan ringt.
Till historien hör att det är varmt på festivalområdet, jag sover i en sovsal tätt tillsammans med 49 andra kvinnor, vi har alla yogat hela dagen, gått upp tidigt, det är en utrensande fas då vi äter en viss kost, det finns inga mellanmål utan man äter det som serveras på morgonen för att sedan hålla sig på det tills det större måltiden på dagen. Hungern river.
Jag ser dessa hundratals människor som sitter med sina skålar och byttor, hungriga, väntar på att jag och min grupp ska komma och servera dem mat. "Herre Gud" tänker jag, varför får inte vi mat innan, så vi orkar servera alla. Men nej vi ska minsann äta sen. Sen. Jag biter ihop, tänker att det är bäst att vara effektiv. Slevar upp mat hej vilt, försöker snabba på. Dom vill ha mer och mer mat, igen och igen. Ilskan river i min kropp, gråten är nära. Jag vill ha mat, jag är hungrig. Vill gråta, är arg, vill ha mat NUUUUUU.
Två dagar går med samma frustration och ilska, varför hamnade jag i denna hemska grupp, aldrig aldrig igen vill jag vara med om detta. Jag slevar mat hej vilt, får rödbetsstänk på mina vita yogakläder. Den tredje dagen samlar gruppledaren oss, hon säger att vi fått klagomål att vi är så arga när vi serverade mat. "Servera med ett leende, servera med kärlek" säger hon. Jag håller på att hoppa fram och strypa henne på plats. "Servera med ett leende", skitsnack tänker jag. Fy fan, jag är ju hungrig. Dom fattar inte, vad är detta för ett korkat ställe.
Men så står jag där igen med den tunga karantinen mellan mig och min sevasyster. Sleven i högsta hugg. Okej, tänker jag. Jag kommer inte ifrån detta, kanske lika bra att ändå prova med ett leende, kan ju inte bli värre. Jag ler, serverar rice, mungbeans, more rice, carrets, more rice, more carrets, hot suce, more hot suce, more more, smile smile. Och helt plötsligt står jag där i ett oändligt lyckorus. Jag älskar de här människorna, jag vill göra allt för att de ska må mätta, må bra, få mat, bli mätta, bli nöjda. Jag vill gå runt hela dagen med karantinen och bara sleva mungbönor oh ris, jag struntar helt plötsligt i att jag är hungrig som en varg. Jag vill bara ge och ge och ge och ge.
Detta var mitt "Sevauppvaknade". Jag hade gjort mycket Karma Yoga i mina dagar, dammsugit yogamattor, torkat golv och städat toaletter, allt detta i ett lyckorus av Yoga. Men det var inte förrän jag blev utsatt under lite mer pressade omständigheter som jag verkligen kunde släppa taget och möta mig själv i Sevan. Först nu förstod jag, jag förstod inifrån och ut. Jag förstod vad det handlade om, att ge utan att vilja få något tillbaka. Jag gav, kravlöst och fick massor. Jag ville inte ha något av dem, men jag fick mängder av värme. Sedan dess försöker jag implementera Seva i mitt liv på så många sätt som möjligt.
Seva, Karma Yoga eller Reigi betyder osjälviskt handlande med altruistiskt ändamål dvs. handlande utan egen personlig vinning för att åstadkomma förbättring för gemenskapen.
På YogaKloster använder vi ordet Seva för att beskriva vår filosofi. Seva är Sanskrit och betyder "service to humankind". Genom vår filosofi vill vi ta fram det bästa hos människor så att de kan göra sitt bästa för andra i vardagssituationer som de befinner sig i.
En person som utför Seva kallas sevadar.
Seva under våra klosterretreater
Under våra klosterretreater delas deltagarna in i så kallade "sevagrupper", grupperna har hand om olika sysslor under dagarna. Till exempel kan en grupp ta hand om disken medan en annan har hand om salstädningen, även utomhussysslor i klosterträdgården ingår.
Berättelse om Seva - Yogalärare Fridas första kontakt med Seva
Som Kundaliniyogalärarstudent ingår det att bli undervisad i och praktisera Seva eller Karma Yoga. I den utbildning jag gick var det allas uppgift att se till att yogalokalerna hölls i gott skick, studenterna städade alltid lokalerna under och efter utbildningstillfällena. Under retreatveckorna som ingick i den tvååriga utbildningen bodde alla deltagare under samma tak och förutom att hålla lokalerna i gott skick lagade man även mat tillsammans. Tidigt i min utbildning till Kundaliniyogalärare hade jag kommit i kontakt med uttrycket Seva/Karma Yoga, men det var inte förrän på min första Kundaliniyogafestival i Frankrike som jag verkligen förstod vad det handlande om.
Kundaliniyogafestivalen i Frankrike är ett av de största eventen där Kundaliniyogisar från hela värden samlas. När man kommer dit blir man indelad i olika så kallade "Sevagrupper". Grupperna har alla en specifik uppgift under de tio dagarna som festivalen är i gång. Sevagruppen för lunchen är ett sådant exempel, den gruppen har hand om att servera mat till alla på området vid lunchtid. Under min första festivalvecka i Frankrike blev jag indelad i just den gruppen. Två och två skulle vi skulle gå runt med stora karantiner mellan oss och ge alla hundratals människor mat innan vi själva fick något att äta. Vid lunchtid är det nämligen så att alla som är på festivalområdet sätter sig på en angiven plats i långa rader och sevagruppen för mat går mellan raderna och serverar alla. Vi serverade ris, mungbönor, stark sås, kokta rödbetor och morötter. När alla fått mat en gång så börjar man om. "Do you want some more rice?". Uppgiften är att se till att alla på området är nöjda och mätta. Om någon vill ha mer ska man genast vara på plats och serva.
I den indiska filosofin finns något som kallas för Ayurveda, läran om livet. I denna filosofi finns tre grundläggande energier eller doscher (Vata = luft, Pitta = eld och Kapha =jord). Alla människor har alla dessa doschor i sig men oftast har man en som är lite mer dominerande. I mitt fall är Pitta (eldens energi) lite mer kraftfull, speciellt när jag är hungrig. Att ha mycket Pitta i sig innebär att man har hög ämnesomsättning och lättare för att brusa upp vid stress. I mitt fall kan man säga att jag har en inbyggd "mat klocka". Vid en viss tidpunkt på dagen behöver min kropp mat, den skriker efter mat. Allting slås av i systemet tills jag får mat och jag kan (åtminstone förr) tända till och bli riktigt irriterad om jag inte får mat rätt så snart efter att matklockan ringt.
Till historien hör att det är varmt på festivalområdet, jag sover i en sovsal tätt tillsammans med 49 andra kvinnor, vi har alla yogat hela dagen, gått upp tidigt, det är en utrensande fas då vi äter en viss kost, det finns inga mellanmål utan man äter det som serveras på morgonen för att sedan hålla sig på det tills det större måltiden på dagen. Hungern river.
Jag ser dessa hundratals människor som sitter med sina skålar och byttor, hungriga, väntar på att jag och min grupp ska komma och servera dem mat. "Herre Gud" tänker jag, varför får inte vi mat innan, så vi orkar servera alla. Men nej vi ska minsann äta sen. Sen. Jag biter ihop, tänker att det är bäst att vara effektiv. Slevar upp mat hej vilt, försöker snabba på. Dom vill ha mer och mer mat, igen och igen. Ilskan river i min kropp, gråten är nära. Jag vill ha mat, jag är hungrig. Vill gråta, är arg, vill ha mat NUUUUUU.
Två dagar går med samma frustration och ilska, varför hamnade jag i denna hemska grupp, aldrig aldrig igen vill jag vara med om detta. Jag slevar mat hej vilt, får rödbetsstänk på mina vita yogakläder. Den tredje dagen samlar gruppledaren oss, hon säger att vi fått klagomål att vi är så arga när vi serverade mat. "Servera med ett leende, servera med kärlek" säger hon. Jag håller på att hoppa fram och strypa henne på plats. "Servera med ett leende", skitsnack tänker jag. Fy fan, jag är ju hungrig. Dom fattar inte, vad är detta för ett korkat ställe.
Men så står jag där igen med den tunga karantinen mellan mig och min sevasyster. Sleven i högsta hugg. Okej, tänker jag. Jag kommer inte ifrån detta, kanske lika bra att ändå prova med ett leende, kan ju inte bli värre. Jag ler, serverar rice, mungbeans, more rice, carrets, more rice, more carrets, hot suce, more hot suce, more more, smile smile. Och helt plötsligt står jag där i ett oändligt lyckorus. Jag älskar de här människorna, jag vill göra allt för att de ska må mätta, må bra, få mat, bli mätta, bli nöjda. Jag vill gå runt hela dagen med karantinen och bara sleva mungbönor oh ris, jag struntar helt plötsligt i att jag är hungrig som en varg. Jag vill bara ge och ge och ge och ge.
Detta var mitt "Sevauppvaknade". Jag hade gjort mycket Karma Yoga i mina dagar, dammsugit yogamattor, torkat golv och städat toaletter, allt detta i ett lyckorus av Yoga. Men det var inte förrän jag blev utsatt under lite mer pressade omständigheter som jag verkligen kunde släppa taget och möta mig själv i Sevan. Först nu förstod jag, jag förstod inifrån och ut. Jag förstod vad det handlade om, att ge utan att vilja få något tillbaka. Jag gav, kravlöst och fick massor. Jag ville inte ha något av dem, men jag fick mängder av värme. Sedan dess försöker jag implementera Seva i mitt liv på så många sätt som möjligt.
