Intervju med Maj Edman 2017
Robert Martinsson: Hej Maj! Då börjar jag med en här och nu fråga innan vi gottar in oss i det förflutna: Vad är Budo för dig i dag?
Maj Mick Edman: Svår fråga. Budo är ett japanskt ord som många olika senseis har olika förklaringar på. Känner att det jag gör har ett japanskt ursprung men min undervisning är min egen. Inte så stor idé att försöka vara japan eller samuraj. För mig handlar det om att finna fred i en krigskonst. Att träna för att träna sinne och kropp och undvika krig och konflikt. Hitta till en inre stillhet också i en kaotiskt omgivning. Rörelser som ger "flow" och känsla av flyt. Som stillheten i stormens öga.
R: Intressant! Vad fick dig att börja med Budo en gång i tiden?
M: Min mamma som jobbade på Tullverket hade kontakt med Kurt Durewall. Hon skickade min större bror till honom för att träna judo. Jag fick följa med. Jag var 6 år då och det var jag som fortsatte träna. Var minst i gruppen.
R: Berätta - hur upplevde du träningen som minstingen i gruppen? Under vilka år utspelar sig din vistelse som Judo-utövare hos Kurt sensei?
M: Himmel, knappt man minns. Var nog från 6-9 år på Redbergsplatsen och sedan som 12 åring igen. I nya lokaler då. Vill jag minnas. Det var bra. Disciplin i gruppen ändå INGEN tävling! Roliga lärare. Kul stämning och alla var med. Positiva minnen. Minns att vi hade besök från Japan. En japan i rött och vitt bälte. Det hade vi aldrig sett innan.
R: Under vilka årtal utspelar sig din vistelse som Judo-utövare hos Kurt sensei?
M: 1963-1966 Redbergsplatsen och 1969-1971 troligtvis även senare på Teatergatan. Jag minns inte så noga.
R: Ok. Hur såg din Budo-resa ut efter 1971?
M: Hm... Har för mig att jag även i 16 årsåldern igen tränade på Kurts dojo. När jag reste till Afrika fick jag möjlighet att träna där med en finne och ett gäng afrikanska och pakistanska pojkar. Det var inte så lätt att vara tjej så det varade bara ett par månader. Värmen var också svår. När jag var i Tanzania var det en kort period med matbrist också. Vissa matvaror fanns helt enkelt inte. Jag var där i 10 månader. Jag var där 1973-74 och tog körkort på vänster sida av vägen.
R: Afrika, hur kommer det sig att du åkte dit?
M: Min far arbetade för FN som civilekonom och hjälpte till att bygga upp bl.a. industrier och olika sorters tillverkning med lokalbefolkningen.
R: Hur fortsatte du med din träning efter det?
M: Jag hade nog ett uppehåll tills jag åkte till Israel 1976 då jag fortsatte med judo från1977-1980 då jag började med Seidokan Aikido. En sorts kiaikido med sensei Rod Kobayashi som ledande.
R: Åkte du med din far till Israel?
M: Nej. Jag åkte efter gymnasiet för att besöka en kibbutz och lära mig hebreiska.
R: Hur fick du tanken att göra det?
M: Det var inte så ovanligt just då åkte ganska många ungdomar. Jag åkte med två gymnasiekompisar.
R: Hur fick du idén med att lära dig hebreiska och vad är en kibbutz för något?
M: En kibbutz är ett ofta socialistisk kooperativ som har djur, jordbruk, turism eller industri tillsammans. Det kan vara ett religiöst kooperativ också till ex. Jag är humanist. Intresserad av språk. Har läst lite japanska också och semitiska språk.
R: Tränade du både Judo och Aikido 1977?
M: Ja, det stämmer. Det var min judotränare Yossi som introducerade mig till aikidon genom att bjuda in Ron Havilio att hålla pass i hans dojo.
R: Hur upplevde du initialt Aikidoträningen i jämförelse med din erfarenhet av Judo?
M: Haha, jag trodde de skämtade. Man kan väl inte få folk att falla så? Eller utförde de någon underlig dans. Men när jag prövade blev jag imponerad. Mjuka rörelser som flyttade berg.
R: Berätta mer om din första tid med Aikidon?
M: Hmm, det funkade bra för mig. Jag blev mycket intresserad av filosofin som jag hade saknat i judon. Ki-undervisningen var också lockande och utvecklande. Inom kort började jag undervisa. Jag var bara 4 eller 3 kyu då. Jag undervisade i Jerusalem dojon på hebreiska universitet och så fick jag ta hand om tre olika barngrupper på tre olika ställen. Bland annat på en boardingschool för barn från svåra förhållanden. Tränade och undervisade ca 12-14 timmar i veckan och sprang ibland till träningen då bussar inte gick till en av dojona. Jag undervisade vuxna också.
R: Wow, vilken Aikido-rivstart! Du berättade en gång att du i din träningsiver kröp in i Dojon genom en ventilationstrumma då du var sen till träningen och dörren var låst - det säger något om ditt engagemang och intresse! Vad var det för filosofi du intresserade dig av?
M: Enhet med universum. Hur allt hänger ihop. Att ego inte är i fokus. Att vi arbetar tillsammans för att alla skall utvecklas. Att vi inte tävlar, inte dömer, positiv anda , uppmuntran och positiv ki. Vi använder vår egen utveckling till att utveckla andra. Med graden kommer alltid ansvar... alltså inte att sola sig i sin glans. Alltid fler aha - upplevelser.
R: Fantastiskt, vilka fina värdegrundstankar! Hur väl tycker du att denna filosofi är integrerad i svensk eller internationell Aikido-undervisning?
M: Den har hamnat i skuggan bakom teknik, politik och grader. Man kan också bli besviken på de lärare som undervisar den men inte agerar som de lär.
R: Varför tror du att det har blivit på det viset?
M: Det förstår jag inte själv. Men jag läste en bok som heter "vår tids egoism" den förklarar fenomenet ganska bra. Det har mycket att göra hur vi lever nu förtiden. Vi är inte lika beroende av varandra längre?
R: På vilket sätt var Aikidons Ki-undervisningen lockande och utvecklande?
M: Det var inte bara en teori. Det fungerade. Man kunde direkt se och testa den fysiska balansen i kroppen och se hur sinne och kropp hänger ihop. När man ändrar sinnesstämning påverkar det direkt kroppen, förmågan och rörelserna. Det är en träning för välbefinnande, hälsa och ett fridfullt tillstånd. Det är helt fantastisk att se hur både barn och vuxna utvecklas genom den träningen.
R: Kan du ge några exempel på vilket sätt har du själv haft nytta av Aikidons filosofi och Ki-träning genom åren?
M: Hitta kraft och lugn i en kaotiskt situation.
R: Hm, värdefullt! Tänker att livet kan gestalta sig mellan både kaotiska och mer harmoniska stunder. Vad har du för erfarenhet av Aikidon och Ki-övningarnas nytta vid mer harmoniska stunder?
M: Att jag då har möjlighet att påverka yttre situationer och stötta andra i deras utveckling. Mottaglighet och intuitionen fungerar också bättre när man släpper fokus på den egna situationen och man ser helheter.
R: Vill du berätta lite om din första Aikido-lärare? Vad hade han för uttryck i Dojon? Hur var er relation?
M: Ron, shodan. En glad prick med mycket energi och många skratt. En mycket social dojo, där vi ofta gick ut och åt efter träningen. Han brukade säga: "extend ki", öppna armarna i en stor rörelse och le i hela ansiktet. Ron var filmare och ordförande på cinemateket. Han visade oss gamla japanska svart/vita filmer med samurajer och vi talade om fudoshin, senshin och andra uttryck för aikido och ki. Han gjorde intryck vart han än gick.
R: En härlig tid kan jag tänka mig! Fudoshin och senshin - nu blev jag nyfiken, vad står dessa uttryck för?
M: Inte så enkla att förklara. Senshin eller sanshin kan man kanske förklara med att sinnet är påslaget. Man upplever innan, medan och efter som ett flöde... Låter konstigt? Men om man tänker att tekniken inte har en början och ett slut kan det vara sanshin. Fudoshin: Sinne som inte rör sig... Men först måste man förstå att sinne och shin inte är samma filosofiska sak. Vi säger i väst att sinnet sitter i huvudet... Men i öst sitter det i kroppen. Kanske man kan säga hjärta, eller ande istället? Fudo, orörligt... betyder inte heller att det står still... haha, det är därför det kan bli så roligt att undervisa och förstå... snarare handlar det alltså om lugn i kaos.
R: Ha, ha, då förstår jag precis! Vem blev din nästa Budo- eller ska vi säga Aikidolärare?
M: Jag tränade, tre olika stilar. Seidokan, Tjin-tjituitsu och en till från USA, tappat bort namnet men det kommer nog, det var Aikikai i alla fall. Jag prövade självförsvar, Krav Maga och Ninjitsu. Men det kändes mer som om jag tränade med vänner än att jag hade en sensei. Vi tränade tillsammans och upptäckte och utvecklades. När jag kom till Sverige 1989 sökte jag upp Ulf i Göteborg och tränade där ett tag. Sedan öppnade jag ganska snart en egen dojo på Fysiken, Göteborgs Universitet. Det var 4 veckor efter att min första dotter föddes.
R: Vad fick dig att ta beslutet att öppna en egen Dojo?
M: Iwama ryo, var alldeles för statisk för mig. Och jag saknade ki - undervisningen, meditationen och filosofin. Vi tränade alltid i tystnad och ingen plats för frågor. Som att vara i skogen utan kompass.
R: En liknelse att reflektera över. Vad döptes klubben till?
M: Ki-no Kenkyukai Göteborgs Kiaikidoförening GU Fysiken GSIF. Anledningen till att namnet på dojon blev så långt var att olika instanser lade sig i vad man kallade den.
R: Vilka kompassverktyg tycker du är bra i en Dojo?
M: Jag upplevde ibland som nybörjare att man fick bitar och stycken av kunskap och inte helheten. Det var inte förrän jag började träna ki som jag fick helheten. Man kan tro att vissa sensei inte lär ut... Men det kan vara för att de inte har nyckeln. Att träna sinne och kropp var nyckeln sedan har man en egen kompass. Skogen är fortfarande inte helt utforskad men man är redo.
R: Berätta om klubbens vagga, hur gick det att komma i gång med verksamheten och under vilka år var klubben i liv?
M: Dojon existerar fortfarande fast vi inte haft träning under 2016. Jag startade verksamheten 1989 på höst-terminen. Våra första träningstider var söndagar kl 20.00 tror jag att det var. Jag hittade en tjej från Örebro i första gruppen som hade 5 kyu i kiaikido så hon fick vara assisterande lärare. Pernilla heter hon. Urtrevlig tjej, men jag tror hon slutande träna efter ett par år. Det kom 48 personer till den första träningen och vi tränade på gymnastikmattor. Vi hade kul. Nästa termin fick vi två träningstider på Fysiken och vi hade en grupp på ca 25. Från den gruppen tränar det personer fortfarande. Alla fick börja assistera tidigt. Jag hade min dotter Maayan med mig på mattan de första åren. Ibland fick någon elev hålla i henne medan jag visade men ofta hade jag henne hängande i en sele eller i en liten barnvagnsinsatts på mattan. Det gav en viss stämning med en bäbis på mattan.
Efter ett år fick vi köpa in budomattor. Det var ett lyft. Men vi har aldrig haft fasta mattor utan alltid burit dem på och av. Bra sammanhållning och bra uppvärmning. Under ett av de första åren byggdes Fysiken om och vi tränade i Johannebergsskolan och Nordhemskolan. Sedan föddes min andra dotter Julie. Jag hade inga avbrott för graviditet och födsel mer än kanske en vecka för första barnet och tre för andra.
1990 kom Mikael, barnens far och han bodde då hos mig och tränade med oss. Men det fungerade bara i 6 månader och när jag blev ensam kom ju sedan först Matthias och sedan Urban från Marks Budoklubb och hjälpte till och tränade med oss under tiden de studerande i Göteborg. Vi hade många tränande och ofta utbytesstudenter. Och studenter som sedan flyttade vidare till andra orter och länder.
Urban gav oss en karatelektion minns jag. När dojon fyllde 10 år lade vi ut minnessidor på internet. http://fy.chalmers.se/~frtae/aikido/jubileum/index.html
Sedan startade vi en iaidosektion som Martin skötte, snart dök Raili upp där och de bildade en egen förening. Jag tränade iaido några år med Johnny Martina. Fantastiskt duktig kille. På nittiotalet... Men exakt när minns jag inte. Vi startade självförsvar för tjejer på nittiotalet också. Det körde vi sedan till 2015.
Nu minns jag. När jag kom till Sverige och började träna för Yoshigasaki sensei degraderade han mig och jag fick börja från 4 kyu igen. Jag hade då shodan i Kiaikido och 1 kyu i Aikikai. Men jag graderades upp ganska fort och tog två, tre och fyra grader på varje gradering. Jag tror inte han degraderat någon annan så, man kan undra varför? Men jag lärde mig mycket på det och det gjorde de andra också...
Ser på minnessidorna att det var lördagar vi tränade i början. Inte söndagar. Inte lätt att minnas allt.
R: Spännande att ta del av din och er historia! Var också inne på de fina minnessidorna och tittade. Vill du berätta om din första tid med Yoshigasaki sensei? Vad fick dig att välja honom som sensei? Vad hade han för uttryck i Dojon? Hur gestaltade sig er relation? Under vilka år har du haft honom som lärare?
M: Jag har följt honom sedan 1989 då jag kom tillbaka. Det fanns ingen annan sensei som instruerade Aikido med sinne och kropp i koordination i Skandinavien. Första gången jag träffade honom var på ett seminarie 1989. Egentligen är det ju Tohei sensei som jag följt. Men honom har jag bara träffat då jag besökte Japan år 2000. Det är inte lätt att svara på relationen med Yoshigasaki sensei. Jag har stor respekt för Yoshigasaki sensei som den kunskap som han förmedlar och för den utveckling han introducerat till oss.
R: Om du skulle säga några saker som du lärt dig eller fått bekräftat från Yochigasaki sensei - de första som dyker upp i tankarna, vad skulle det då vara?
M: Att ki övningar inte är något "mystiskt" utan kan förklaras med naturlagar och sunt förnuft. Att allt hänger samman på ett tydligt sätt. Att man aldrig blir färdig, eller behärskar något. Men måste alltid gå vidare och behålla frågorna. Att man inte skall följa en sensei. Det sista är nog det viktigaste. Han säger det själv. Man måste lära av flera. Man får inte bli blind eller fanatisk, det är osunt och leder ofta till konflikter. Man måste respektera alla då man inte kan sätta sig in i deras tankegångar eller deras förståelse. Om man skall följa "mästare" skall man vara kritisk, pröva med egen erfarenhet och aldrig följa bara en.
R: På vilket vis har du följt Tohei sensei?
M: I första hand genom alla hans böcker om aikido och ki. Genom hans elever som varit dojoledare och genom att medverka på han undervisning under 10 dagar i Japan sommaren 2000. Tohei sensei var en banbrytare inom aikidon genom sina "förklaringar" av hur man använder ki. Men också genom att han installerade graderingar i ki. Det var en ny pedagogik som inte fanns i aikidon innan han startade sin gren.
R: Kan du berätta lite om din resa och upplevelse av Tohei sensei?
M: Jag berättar mycket i loggboken (finns att läsa under en annan rubrik i presentationen om Maj). Det var en upplevelse på många plan. Undervisningen, taigitävlingarna, misogin, Tohei sensei, hans son och fru. De gamla lärarna som kände Rod Kobayashi. Det japanska badet. Och samtidigt att betrakta det hela och uppleva det i nuet. En spännande resa. Tohei sensei var en mycket stark närvaro.
R: Oförglömligt! Hur kommer det sig att ni inte hade några träningstillfällen i Göteborgsklubben förra året?
M: Min elever ville inte hålla i träningen längre. Mer vet jag inte om varför. Det är ju ett arbete att hålla i en klubb och en dojo. Det kräver samarbete och mycket ansvar. I dag vill många människor att man häller i dem kunskap. Inte alla kan förstå att kunskap kommer med erfarenhet och ibland umbäranden. Jag hade ju inte möjlighet att hålla i träning i Göteborg varje vecka fick ju en höftprotes i vänster höft under 2014. Rehabiliteringen tog sin tid också.
R: Hur tänker du att kunskap ibland kommer av umbäranden? Hur är det med hälsan nu när det gått en tid efter din operation? Vad jag ser ut ifrån inägg på Facebook verkar det som att du har ett mycket aktivt liv, hur gestaltar sig ditt liv i dag med arbete och fritidssysslor?
M: Umbäranden är livslektioner. När man tar sig igenom dem lär man sig alltid på det. Om man inte har svårigheter är det faktiskt mycket svårare att lära sig. Det är alltså livserfarenhet vi talar om. Teori är en sak men praktik är nog viktigare. Operationen gick bra och jag har jobbat mycket med att återfå hälsa och rörlighet. Jag har reumatism så det får man alltid jobba med. När man älskar rörelse och är aktiv är det inte så lätt med en sådan sjukdom som stoppar en. Men det går bra. Jag undervisar fortfarande en grupp här i Broddetorp och vi har barnträning som en av de som tränat bl.a. Göteborg med mig håller i. Jag kommer inte att bli helt återställd och det är också en lärdom. Hur arbetar jag med det? Till min hjälp har jag en ny vän, min hund Toto en siberian husky. Vi är ute på cykel och spark då hon är draghund. Många promenader blir det också. Sedan gör jag lite medicinsk yoga och ki-övningar också. Så som jag bor bär jag ved så gott som varje dag och det finns ett hus och en trädgård att sköta. Det går inte att vara inaktiv.
R: Gott att höra även om du på bästa sätt får förhålla dig till vissa utmaningar. Vad arbetar du med?
M: Jag arbetar med att utbilda mina kollegor på arbetsförmedlingen och med uppdraget etablering av nyanlända.
R: När vi började att lära känna varandra någonstans i brytet mellan 80-90 talet hade du en lägenhet i Göteborg. Vad fick dig att flytta till Falbygden?
M: Längtan efter naturen och möjlighet att odla. Tysthet och enskildhet. Trivdes aldrig riktigt i staden, tror jag.
R: Vilket år flyttade du dit? Blev det som du hade tänkt dig med ett liv på landet?
M: 2012. Allt blir ju aldrig så som man tänkt. Jag hade nog inte byggt upp jättestora förväntningar. Men att bo på landet är mycket trivsamt. Härliga grannar och god samverkan, hög acceptans och ändå integritet. Jag tar dagen och året som det kommer. Lärorika umbäranden finns ju här också, hahaha...
R: Ha, ha! Är det något speciellt du tänker på?
M: Kanske hussvamp, trasig pump, uppvärmningssytem, en frysbox som brinner upp med mera.
R: Jösses, samt (av egen erfarenhet vid ett besök hos Maj) en eller annan anfallande vedtrave kanske!? Till en annan sak... Vi har ju några av dina vackra och om jag får kalla det för naturmagiska målningar i vårt YogaKloster och har också varit på några av dina spännande utställningar - när kom den kreativa sidan in under din resa?
M: Den har nog alltid funnits. Jag har alltid älskat att måla och teckna. Önskar att jag hade mer tid till det. Jag tänkte bli konstnär och gick på konstskola. Fick stipendium efter första året. Men livet tog andra vägar och jag har bara målat för mig och mina närmsta i många år. Hade bara ett fåtal visningar. Så när jag flyttade ut på landet och kunde inreda övervåningen till ateljé satte jag igång igen. Jag tror också att träna sinne och kropp ökar kreativitet och idéflöde. Man använder mer kopplingar mellan höger och vänster hjärnhalva.
R: Intressant, menar du att Budo/Aikido-träningen och konstnärskapet går hand i hand?
M: Budo är en konstform.
R: Då kan jag inte låta bli att fråga - vad är en konstform för dig?
M: Hahaha! Ett uttryck. En sätt att använda, kropp, själ, tanke, idé. Något man gör för att man älskar det (annars blir det själslöst) även om det inte alltid är lätt. Tillståndet ger ofta vad som kallas "flow" och man kan uppleva att tid och rum försvinner. Det finns också en strävan efter utveckling och stunder av "aha". Det är givande att dela med sig av det. Det är aldrig vad någon annan bedömer.
R: Klokt! Hur överensstämmer då din definition av konst med Aikidons Kami-kanaliserare Morihei Uechibas o-senseis tanke om att bli ett med universum/naturen och att bidra till världsfred?
M: "Flow" är ett tillstånd som handlar om att bli ett med universum. När du ärligt ägnar dig åt konsten finns ingen tanke eller lust till krig. Om alla är sammanhängande då blir det att skada dig själv att skada någon annan och fred blir det naturliga stadiet.
R: Du är underbar Maj! Vad tror du över lag skulle behövas i svensk eller internationellt Aikido eller Budo-sammanhang för att fred, sinnesfrid, hjärtlighet, samexistensförmåga (till skillnad från matcho och idealistiska hybristendenser) skulle bli det naturliga tillståndet?
M: Att man tränar sinne och kropp. Meditation. Jag tror att det kommer naturligt då. Men man måste också flytta fokus från tävling. Tävling har ingen plats i budo så som jag ser det. Man måste också se på att göra saker tillsammans, med varandra och inte mot varandra. Detta är en utmaning om man kallar budo (budoförbundet) för kamp (kamp-sports-förbundet) namnet visar fel. Kanske och se annorlunda på graderingar.
R: Hur tänker du då?
M: Jag tror att gradering inte är viktig. Möjligtvis för barn som en morot. Graderingen kan ju sällan spegla kunskapen. I kiaikido har vi grader i ki och teknik. Man kan inte gå högre i teknik om man inte tagit kigradering och då är meningen att sinne och kropp skall utvecklas tillsammans. Men... jag har märkt att många ser grader som en tävling. Det leder ibland till missämja. Man har inte fokus på hur den egna utvecklingen längre. Man jämför sig med andra. Men jag har ingen lösning på hur man skall arbeta med grader annat än att man försöker flytta fokus i träningen och fokuserar på det ansvar som kommer med varje grad.
R: Vad är det för ansvar du tänker på?
M: Ansvar i dojon, ansvar att hjälpa andra studenter vidare, hålla rent, använda sina kunskaper på det sätt som vi undervisar (icke-våld). Kunna vara en förebild och sträva efter utveckling. Detta innebär också rannsaka sig när man gör fel- för alla gör fel (även en sensei). Att se att man gör fel är en viktig del i utveckling.
R: Japp då kommer finalfrågan... I bland kan man genom att studera det förflutna och trenkurvan förutspå framtiden. Hur tror du att ditt Budo-liv/sammanhang ser ut om ett år?
M: Ja, du.... Mitt liv har inte varit förutsägbart på något sätt. Om man sagt till mig att jag skulle köra slädhund för ett år sedan hade jag nog skrattat gott. Jag känner inte att jag kan förutse mitt liv. Ibland öppnas dörrar, ibland stängs de och livet pågår inte i korridoren. Det är nog så mitt liv varit och det kommer nog att fortsätta så. Den utveckling jag varit med om hittills kommer att följa med mig. Men vart? Det får vi se...
R: Allt gott och ett stort Tack Maj!
Maj Mick Edman: Svår fråga. Budo är ett japanskt ord som många olika senseis har olika förklaringar på. Känner att det jag gör har ett japanskt ursprung men min undervisning är min egen. Inte så stor idé att försöka vara japan eller samuraj. För mig handlar det om att finna fred i en krigskonst. Att träna för att träna sinne och kropp och undvika krig och konflikt. Hitta till en inre stillhet också i en kaotiskt omgivning. Rörelser som ger "flow" och känsla av flyt. Som stillheten i stormens öga.
R: Intressant! Vad fick dig att börja med Budo en gång i tiden?
M: Min mamma som jobbade på Tullverket hade kontakt med Kurt Durewall. Hon skickade min större bror till honom för att träna judo. Jag fick följa med. Jag var 6 år då och det var jag som fortsatte träna. Var minst i gruppen.
R: Berätta - hur upplevde du träningen som minstingen i gruppen? Under vilka år utspelar sig din vistelse som Judo-utövare hos Kurt sensei?
M: Himmel, knappt man minns. Var nog från 6-9 år på Redbergsplatsen och sedan som 12 åring igen. I nya lokaler då. Vill jag minnas. Det var bra. Disciplin i gruppen ändå INGEN tävling! Roliga lärare. Kul stämning och alla var med. Positiva minnen. Minns att vi hade besök från Japan. En japan i rött och vitt bälte. Det hade vi aldrig sett innan.
R: Under vilka årtal utspelar sig din vistelse som Judo-utövare hos Kurt sensei?
M: 1963-1966 Redbergsplatsen och 1969-1971 troligtvis även senare på Teatergatan. Jag minns inte så noga.
R: Ok. Hur såg din Budo-resa ut efter 1971?
M: Hm... Har för mig att jag även i 16 årsåldern igen tränade på Kurts dojo. När jag reste till Afrika fick jag möjlighet att träna där med en finne och ett gäng afrikanska och pakistanska pojkar. Det var inte så lätt att vara tjej så det varade bara ett par månader. Värmen var också svår. När jag var i Tanzania var det en kort period med matbrist också. Vissa matvaror fanns helt enkelt inte. Jag var där i 10 månader. Jag var där 1973-74 och tog körkort på vänster sida av vägen.
R: Afrika, hur kommer det sig att du åkte dit?
M: Min far arbetade för FN som civilekonom och hjälpte till att bygga upp bl.a. industrier och olika sorters tillverkning med lokalbefolkningen.
R: Hur fortsatte du med din träning efter det?
M: Jag hade nog ett uppehåll tills jag åkte till Israel 1976 då jag fortsatte med judo från1977-1980 då jag började med Seidokan Aikido. En sorts kiaikido med sensei Rod Kobayashi som ledande.
R: Åkte du med din far till Israel?
M: Nej. Jag åkte efter gymnasiet för att besöka en kibbutz och lära mig hebreiska.
R: Hur fick du tanken att göra det?
M: Det var inte så ovanligt just då åkte ganska många ungdomar. Jag åkte med två gymnasiekompisar.
R: Hur fick du idén med att lära dig hebreiska och vad är en kibbutz för något?
M: En kibbutz är ett ofta socialistisk kooperativ som har djur, jordbruk, turism eller industri tillsammans. Det kan vara ett religiöst kooperativ också till ex. Jag är humanist. Intresserad av språk. Har läst lite japanska också och semitiska språk.
R: Tränade du både Judo och Aikido 1977?
M: Ja, det stämmer. Det var min judotränare Yossi som introducerade mig till aikidon genom att bjuda in Ron Havilio att hålla pass i hans dojo.
R: Hur upplevde du initialt Aikidoträningen i jämförelse med din erfarenhet av Judo?
M: Haha, jag trodde de skämtade. Man kan väl inte få folk att falla så? Eller utförde de någon underlig dans. Men när jag prövade blev jag imponerad. Mjuka rörelser som flyttade berg.
R: Berätta mer om din första tid med Aikidon?
M: Hmm, det funkade bra för mig. Jag blev mycket intresserad av filosofin som jag hade saknat i judon. Ki-undervisningen var också lockande och utvecklande. Inom kort började jag undervisa. Jag var bara 4 eller 3 kyu då. Jag undervisade i Jerusalem dojon på hebreiska universitet och så fick jag ta hand om tre olika barngrupper på tre olika ställen. Bland annat på en boardingschool för barn från svåra förhållanden. Tränade och undervisade ca 12-14 timmar i veckan och sprang ibland till träningen då bussar inte gick till en av dojona. Jag undervisade vuxna också.
R: Wow, vilken Aikido-rivstart! Du berättade en gång att du i din träningsiver kröp in i Dojon genom en ventilationstrumma då du var sen till träningen och dörren var låst - det säger något om ditt engagemang och intresse! Vad var det för filosofi du intresserade dig av?
M: Enhet med universum. Hur allt hänger ihop. Att ego inte är i fokus. Att vi arbetar tillsammans för att alla skall utvecklas. Att vi inte tävlar, inte dömer, positiv anda , uppmuntran och positiv ki. Vi använder vår egen utveckling till att utveckla andra. Med graden kommer alltid ansvar... alltså inte att sola sig i sin glans. Alltid fler aha - upplevelser.
R: Fantastiskt, vilka fina värdegrundstankar! Hur väl tycker du att denna filosofi är integrerad i svensk eller internationell Aikido-undervisning?
M: Den har hamnat i skuggan bakom teknik, politik och grader. Man kan också bli besviken på de lärare som undervisar den men inte agerar som de lär.
R: Varför tror du att det har blivit på det viset?
M: Det förstår jag inte själv. Men jag läste en bok som heter "vår tids egoism" den förklarar fenomenet ganska bra. Det har mycket att göra hur vi lever nu förtiden. Vi är inte lika beroende av varandra längre?
R: På vilket sätt var Aikidons Ki-undervisningen lockande och utvecklande?
M: Det var inte bara en teori. Det fungerade. Man kunde direkt se och testa den fysiska balansen i kroppen och se hur sinne och kropp hänger ihop. När man ändrar sinnesstämning påverkar det direkt kroppen, förmågan och rörelserna. Det är en träning för välbefinnande, hälsa och ett fridfullt tillstånd. Det är helt fantastisk att se hur både barn och vuxna utvecklas genom den träningen.
R: Kan du ge några exempel på vilket sätt har du själv haft nytta av Aikidons filosofi och Ki-träning genom åren?
M: Hitta kraft och lugn i en kaotiskt situation.
R: Hm, värdefullt! Tänker att livet kan gestalta sig mellan både kaotiska och mer harmoniska stunder. Vad har du för erfarenhet av Aikidon och Ki-övningarnas nytta vid mer harmoniska stunder?
M: Att jag då har möjlighet att påverka yttre situationer och stötta andra i deras utveckling. Mottaglighet och intuitionen fungerar också bättre när man släpper fokus på den egna situationen och man ser helheter.
R: Vill du berätta lite om din första Aikido-lärare? Vad hade han för uttryck i Dojon? Hur var er relation?
M: Ron, shodan. En glad prick med mycket energi och många skratt. En mycket social dojo, där vi ofta gick ut och åt efter träningen. Han brukade säga: "extend ki", öppna armarna i en stor rörelse och le i hela ansiktet. Ron var filmare och ordförande på cinemateket. Han visade oss gamla japanska svart/vita filmer med samurajer och vi talade om fudoshin, senshin och andra uttryck för aikido och ki. Han gjorde intryck vart han än gick.
R: En härlig tid kan jag tänka mig! Fudoshin och senshin - nu blev jag nyfiken, vad står dessa uttryck för?
M: Inte så enkla att förklara. Senshin eller sanshin kan man kanske förklara med att sinnet är påslaget. Man upplever innan, medan och efter som ett flöde... Låter konstigt? Men om man tänker att tekniken inte har en början och ett slut kan det vara sanshin. Fudoshin: Sinne som inte rör sig... Men först måste man förstå att sinne och shin inte är samma filosofiska sak. Vi säger i väst att sinnet sitter i huvudet... Men i öst sitter det i kroppen. Kanske man kan säga hjärta, eller ande istället? Fudo, orörligt... betyder inte heller att det står still... haha, det är därför det kan bli så roligt att undervisa och förstå... snarare handlar det alltså om lugn i kaos.
R: Ha, ha, då förstår jag precis! Vem blev din nästa Budo- eller ska vi säga Aikidolärare?
M: Jag tränade, tre olika stilar. Seidokan, Tjin-tjituitsu och en till från USA, tappat bort namnet men det kommer nog, det var Aikikai i alla fall. Jag prövade självförsvar, Krav Maga och Ninjitsu. Men det kändes mer som om jag tränade med vänner än att jag hade en sensei. Vi tränade tillsammans och upptäckte och utvecklades. När jag kom till Sverige 1989 sökte jag upp Ulf i Göteborg och tränade där ett tag. Sedan öppnade jag ganska snart en egen dojo på Fysiken, Göteborgs Universitet. Det var 4 veckor efter att min första dotter föddes.
R: Vad fick dig att ta beslutet att öppna en egen Dojo?
M: Iwama ryo, var alldeles för statisk för mig. Och jag saknade ki - undervisningen, meditationen och filosofin. Vi tränade alltid i tystnad och ingen plats för frågor. Som att vara i skogen utan kompass.
R: En liknelse att reflektera över. Vad döptes klubben till?
M: Ki-no Kenkyukai Göteborgs Kiaikidoförening GU Fysiken GSIF. Anledningen till att namnet på dojon blev så långt var att olika instanser lade sig i vad man kallade den.
R: Vilka kompassverktyg tycker du är bra i en Dojo?
M: Jag upplevde ibland som nybörjare att man fick bitar och stycken av kunskap och inte helheten. Det var inte förrän jag började träna ki som jag fick helheten. Man kan tro att vissa sensei inte lär ut... Men det kan vara för att de inte har nyckeln. Att träna sinne och kropp var nyckeln sedan har man en egen kompass. Skogen är fortfarande inte helt utforskad men man är redo.
R: Berätta om klubbens vagga, hur gick det att komma i gång med verksamheten och under vilka år var klubben i liv?
M: Dojon existerar fortfarande fast vi inte haft träning under 2016. Jag startade verksamheten 1989 på höst-terminen. Våra första träningstider var söndagar kl 20.00 tror jag att det var. Jag hittade en tjej från Örebro i första gruppen som hade 5 kyu i kiaikido så hon fick vara assisterande lärare. Pernilla heter hon. Urtrevlig tjej, men jag tror hon slutande träna efter ett par år. Det kom 48 personer till den första träningen och vi tränade på gymnastikmattor. Vi hade kul. Nästa termin fick vi två träningstider på Fysiken och vi hade en grupp på ca 25. Från den gruppen tränar det personer fortfarande. Alla fick börja assistera tidigt. Jag hade min dotter Maayan med mig på mattan de första åren. Ibland fick någon elev hålla i henne medan jag visade men ofta hade jag henne hängande i en sele eller i en liten barnvagnsinsatts på mattan. Det gav en viss stämning med en bäbis på mattan.
Efter ett år fick vi köpa in budomattor. Det var ett lyft. Men vi har aldrig haft fasta mattor utan alltid burit dem på och av. Bra sammanhållning och bra uppvärmning. Under ett av de första åren byggdes Fysiken om och vi tränade i Johannebergsskolan och Nordhemskolan. Sedan föddes min andra dotter Julie. Jag hade inga avbrott för graviditet och födsel mer än kanske en vecka för första barnet och tre för andra.
1990 kom Mikael, barnens far och han bodde då hos mig och tränade med oss. Men det fungerade bara i 6 månader och när jag blev ensam kom ju sedan först Matthias och sedan Urban från Marks Budoklubb och hjälpte till och tränade med oss under tiden de studerande i Göteborg. Vi hade många tränande och ofta utbytesstudenter. Och studenter som sedan flyttade vidare till andra orter och länder.
Urban gav oss en karatelektion minns jag. När dojon fyllde 10 år lade vi ut minnessidor på internet. http://fy.chalmers.se/~frtae/aikido/jubileum/index.html
Sedan startade vi en iaidosektion som Martin skötte, snart dök Raili upp där och de bildade en egen förening. Jag tränade iaido några år med Johnny Martina. Fantastiskt duktig kille. På nittiotalet... Men exakt när minns jag inte. Vi startade självförsvar för tjejer på nittiotalet också. Det körde vi sedan till 2015.
Nu minns jag. När jag kom till Sverige och började träna för Yoshigasaki sensei degraderade han mig och jag fick börja från 4 kyu igen. Jag hade då shodan i Kiaikido och 1 kyu i Aikikai. Men jag graderades upp ganska fort och tog två, tre och fyra grader på varje gradering. Jag tror inte han degraderat någon annan så, man kan undra varför? Men jag lärde mig mycket på det och det gjorde de andra också...
Ser på minnessidorna att det var lördagar vi tränade i början. Inte söndagar. Inte lätt att minnas allt.
R: Spännande att ta del av din och er historia! Var också inne på de fina minnessidorna och tittade. Vill du berätta om din första tid med Yoshigasaki sensei? Vad fick dig att välja honom som sensei? Vad hade han för uttryck i Dojon? Hur gestaltade sig er relation? Under vilka år har du haft honom som lärare?
M: Jag har följt honom sedan 1989 då jag kom tillbaka. Det fanns ingen annan sensei som instruerade Aikido med sinne och kropp i koordination i Skandinavien. Första gången jag träffade honom var på ett seminarie 1989. Egentligen är det ju Tohei sensei som jag följt. Men honom har jag bara träffat då jag besökte Japan år 2000. Det är inte lätt att svara på relationen med Yoshigasaki sensei. Jag har stor respekt för Yoshigasaki sensei som den kunskap som han förmedlar och för den utveckling han introducerat till oss.
R: Om du skulle säga några saker som du lärt dig eller fått bekräftat från Yochigasaki sensei - de första som dyker upp i tankarna, vad skulle det då vara?
M: Att ki övningar inte är något "mystiskt" utan kan förklaras med naturlagar och sunt förnuft. Att allt hänger samman på ett tydligt sätt. Att man aldrig blir färdig, eller behärskar något. Men måste alltid gå vidare och behålla frågorna. Att man inte skall följa en sensei. Det sista är nog det viktigaste. Han säger det själv. Man måste lära av flera. Man får inte bli blind eller fanatisk, det är osunt och leder ofta till konflikter. Man måste respektera alla då man inte kan sätta sig in i deras tankegångar eller deras förståelse. Om man skall följa "mästare" skall man vara kritisk, pröva med egen erfarenhet och aldrig följa bara en.
R: På vilket vis har du följt Tohei sensei?
M: I första hand genom alla hans böcker om aikido och ki. Genom hans elever som varit dojoledare och genom att medverka på han undervisning under 10 dagar i Japan sommaren 2000. Tohei sensei var en banbrytare inom aikidon genom sina "förklaringar" av hur man använder ki. Men också genom att han installerade graderingar i ki. Det var en ny pedagogik som inte fanns i aikidon innan han startade sin gren.
R: Kan du berätta lite om din resa och upplevelse av Tohei sensei?
M: Jag berättar mycket i loggboken (finns att läsa under en annan rubrik i presentationen om Maj). Det var en upplevelse på många plan. Undervisningen, taigitävlingarna, misogin, Tohei sensei, hans son och fru. De gamla lärarna som kände Rod Kobayashi. Det japanska badet. Och samtidigt att betrakta det hela och uppleva det i nuet. En spännande resa. Tohei sensei var en mycket stark närvaro.
R: Oförglömligt! Hur kommer det sig att ni inte hade några träningstillfällen i Göteborgsklubben förra året?
M: Min elever ville inte hålla i träningen längre. Mer vet jag inte om varför. Det är ju ett arbete att hålla i en klubb och en dojo. Det kräver samarbete och mycket ansvar. I dag vill många människor att man häller i dem kunskap. Inte alla kan förstå att kunskap kommer med erfarenhet och ibland umbäranden. Jag hade ju inte möjlighet att hålla i träning i Göteborg varje vecka fick ju en höftprotes i vänster höft under 2014. Rehabiliteringen tog sin tid också.
R: Hur tänker du att kunskap ibland kommer av umbäranden? Hur är det med hälsan nu när det gått en tid efter din operation? Vad jag ser ut ifrån inägg på Facebook verkar det som att du har ett mycket aktivt liv, hur gestaltar sig ditt liv i dag med arbete och fritidssysslor?
M: Umbäranden är livslektioner. När man tar sig igenom dem lär man sig alltid på det. Om man inte har svårigheter är det faktiskt mycket svårare att lära sig. Det är alltså livserfarenhet vi talar om. Teori är en sak men praktik är nog viktigare. Operationen gick bra och jag har jobbat mycket med att återfå hälsa och rörlighet. Jag har reumatism så det får man alltid jobba med. När man älskar rörelse och är aktiv är det inte så lätt med en sådan sjukdom som stoppar en. Men det går bra. Jag undervisar fortfarande en grupp här i Broddetorp och vi har barnträning som en av de som tränat bl.a. Göteborg med mig håller i. Jag kommer inte att bli helt återställd och det är också en lärdom. Hur arbetar jag med det? Till min hjälp har jag en ny vän, min hund Toto en siberian husky. Vi är ute på cykel och spark då hon är draghund. Många promenader blir det också. Sedan gör jag lite medicinsk yoga och ki-övningar också. Så som jag bor bär jag ved så gott som varje dag och det finns ett hus och en trädgård att sköta. Det går inte att vara inaktiv.
R: Gott att höra även om du på bästa sätt får förhålla dig till vissa utmaningar. Vad arbetar du med?
M: Jag arbetar med att utbilda mina kollegor på arbetsförmedlingen och med uppdraget etablering av nyanlända.
R: När vi började att lära känna varandra någonstans i brytet mellan 80-90 talet hade du en lägenhet i Göteborg. Vad fick dig att flytta till Falbygden?
M: Längtan efter naturen och möjlighet att odla. Tysthet och enskildhet. Trivdes aldrig riktigt i staden, tror jag.
R: Vilket år flyttade du dit? Blev det som du hade tänkt dig med ett liv på landet?
M: 2012. Allt blir ju aldrig så som man tänkt. Jag hade nog inte byggt upp jättestora förväntningar. Men att bo på landet är mycket trivsamt. Härliga grannar och god samverkan, hög acceptans och ändå integritet. Jag tar dagen och året som det kommer. Lärorika umbäranden finns ju här också, hahaha...
R: Ha, ha! Är det något speciellt du tänker på?
M: Kanske hussvamp, trasig pump, uppvärmningssytem, en frysbox som brinner upp med mera.
R: Jösses, samt (av egen erfarenhet vid ett besök hos Maj) en eller annan anfallande vedtrave kanske!? Till en annan sak... Vi har ju några av dina vackra och om jag får kalla det för naturmagiska målningar i vårt YogaKloster och har också varit på några av dina spännande utställningar - när kom den kreativa sidan in under din resa?
M: Den har nog alltid funnits. Jag har alltid älskat att måla och teckna. Önskar att jag hade mer tid till det. Jag tänkte bli konstnär och gick på konstskola. Fick stipendium efter första året. Men livet tog andra vägar och jag har bara målat för mig och mina närmsta i många år. Hade bara ett fåtal visningar. Så när jag flyttade ut på landet och kunde inreda övervåningen till ateljé satte jag igång igen. Jag tror också att träna sinne och kropp ökar kreativitet och idéflöde. Man använder mer kopplingar mellan höger och vänster hjärnhalva.
R: Intressant, menar du att Budo/Aikido-träningen och konstnärskapet går hand i hand?
M: Budo är en konstform.
R: Då kan jag inte låta bli att fråga - vad är en konstform för dig?
M: Hahaha! Ett uttryck. En sätt att använda, kropp, själ, tanke, idé. Något man gör för att man älskar det (annars blir det själslöst) även om det inte alltid är lätt. Tillståndet ger ofta vad som kallas "flow" och man kan uppleva att tid och rum försvinner. Det finns också en strävan efter utveckling och stunder av "aha". Det är givande att dela med sig av det. Det är aldrig vad någon annan bedömer.
R: Klokt! Hur överensstämmer då din definition av konst med Aikidons Kami-kanaliserare Morihei Uechibas o-senseis tanke om att bli ett med universum/naturen och att bidra till världsfred?
M: "Flow" är ett tillstånd som handlar om att bli ett med universum. När du ärligt ägnar dig åt konsten finns ingen tanke eller lust till krig. Om alla är sammanhängande då blir det att skada dig själv att skada någon annan och fred blir det naturliga stadiet.
R: Du är underbar Maj! Vad tror du över lag skulle behövas i svensk eller internationellt Aikido eller Budo-sammanhang för att fred, sinnesfrid, hjärtlighet, samexistensförmåga (till skillnad från matcho och idealistiska hybristendenser) skulle bli det naturliga tillståndet?
M: Att man tränar sinne och kropp. Meditation. Jag tror att det kommer naturligt då. Men man måste också flytta fokus från tävling. Tävling har ingen plats i budo så som jag ser det. Man måste också se på att göra saker tillsammans, med varandra och inte mot varandra. Detta är en utmaning om man kallar budo (budoförbundet) för kamp (kamp-sports-förbundet) namnet visar fel. Kanske och se annorlunda på graderingar.
R: Hur tänker du då?
M: Jag tror att gradering inte är viktig. Möjligtvis för barn som en morot. Graderingen kan ju sällan spegla kunskapen. I kiaikido har vi grader i ki och teknik. Man kan inte gå högre i teknik om man inte tagit kigradering och då är meningen att sinne och kropp skall utvecklas tillsammans. Men... jag har märkt att många ser grader som en tävling. Det leder ibland till missämja. Man har inte fokus på hur den egna utvecklingen längre. Man jämför sig med andra. Men jag har ingen lösning på hur man skall arbeta med grader annat än att man försöker flytta fokus i träningen och fokuserar på det ansvar som kommer med varje grad.
R: Vad är det för ansvar du tänker på?
M: Ansvar i dojon, ansvar att hjälpa andra studenter vidare, hålla rent, använda sina kunskaper på det sätt som vi undervisar (icke-våld). Kunna vara en förebild och sträva efter utveckling. Detta innebär också rannsaka sig när man gör fel- för alla gör fel (även en sensei). Att se att man gör fel är en viktig del i utveckling.
R: Japp då kommer finalfrågan... I bland kan man genom att studera det förflutna och trenkurvan förutspå framtiden. Hur tror du att ditt Budo-liv/sammanhang ser ut om ett år?
M: Ja, du.... Mitt liv har inte varit förutsägbart på något sätt. Om man sagt till mig att jag skulle köra slädhund för ett år sedan hade jag nog skrattat gott. Jag känner inte att jag kan förutse mitt liv. Ibland öppnas dörrar, ibland stängs de och livet pågår inte i korridoren. Det är nog så mitt liv varit och det kommer nog att fortsätta så. Den utveckling jag varit med om hittills kommer att följa med mig. Men vart? Det får vi se...
R: Allt gott och ett stort Tack Maj!