Peter Niesing (1937-2019)
|
|
|
Bodde i Skene
Kom från Braunschweig, Tyskland
Verksam Aikido-utövare i 52 år (1966 - 2018)
Minnestext och filmklipp
Minnestext och filmklipp
Mina självkultiveringslärare och -inspiratörer
Naturen och min nyfikenhet (1937- )
Gautama Buddha och Laozi (1950- )
Patanjali (1955- )
Katsuaki Asai (1966-1967)
Toshikazu Ichimura (1967-1969)
Takeji Tomita (1969-1988)
Kenjiro Yoshigasaki (1987-1988)
Ulf Evenås (1988- )
- och alla mina övningskamrater sedan 1966
Övrig būdō-verksamhet
Jūdō (1959 – 1965)
Grundat Borås Judoklubb (1962)
Jūdōinstruktör 1962 – 1965 i Borås Judoklubb och som jūdōinstruktörsassistent i Borås polisens JK
Grundat Marks Aikidoklubb 1972
Grundat Marks Budoklubb 1985
Naturen och min nyfikenhet (1937- )
Gautama Buddha och Laozi (1950- )
Patanjali (1955- )
Katsuaki Asai (1966-1967)
Toshikazu Ichimura (1967-1969)
Takeji Tomita (1969-1988)
Kenjiro Yoshigasaki (1987-1988)
Ulf Evenås (1988- )
- och alla mina övningskamrater sedan 1966
Övrig būdō-verksamhet
Jūdō (1959 – 1965)
Grundat Borås Judoklubb (1962)
Jūdōinstruktör 1962 – 1965 i Borås Judoklubb och som jūdōinstruktörsassistent i Borås polisens JK
Grundat Marks Aikidoklubb 1972
Grundat Marks Budoklubb 1985
Varför och hur jag började praktisera aikidō - buddhism, daoism, Patanjali's ashtanga-yoga och jūdō
Min aikidō-praxis baserar egentligen på mitt intresse för "självkultivering" i form av buddhismen, daoismen och Patanjali's så kallade ashtanga- eller rajayoga. En första inblick i Gautama Buddha's och Laozi's metoder fick jag redan 1950, strax innan jag fyllde 13 år. Patanjali's ashtanga-yoga började jag att praktisera år 1955, vid 18-års ålder. Dessa med varandra besläktade självkultiveringsmetoder har sedan följt mig genom hela mitt hittills-varande liv.
För att få en chans till en djupare insikt i buddhismen, började jag 1959 att även praktisera jūdō - en själv-kultiveringsmetod utvecklad i Japan, och enligt vissa dåvarande rykten, med en ännu levande relation till daoismen, buddhismen och Japans uråldriga shamankultur "shintō". Jag blev alltså medlem i jūdō-sektionen av föreningen "Freie Turnerschaft" i min f.d. tyska hemstad Braunschweig. Detta experiment ledde i slutändan till att jag i april 1961 faktiskt genom en föreningskamrat efter min sista träning i denna förening - och bara någon dag före min emigration till Sverige - fick en fingervisning i rätt riktning, ett tips att läsa relevant litteratur av zen-entusiasten Daisetsu Teitaro Suzuki. I detta sammanhang är det värt att nämna, att den jūdō som övades i ovannämnda föreningssektion visserligen ännu hade kvar en del facktermer som hade anknytning till buddhistisk praxis, men i övrigt var mer som ett eko från en tid som flytt och inte i någon form ingick i den praktiska träningen. Men det var trots allt en mycket "vanlig" jūdō-grupp och en angenäm träning man där genomförde...
När jag som immigrant hade etablerat mig någorlunda i Sverige, ville jag fortsätta att praktisera jūdō - men i Borås, där jag alltså hade landat, fanns ingen sådan verksamhet. 1962 grundade jag därför Boras Judoklubb. Tyvärr visade det sig ganska snart att mina försök att bedriva en verksamhet i en anda som liknade den jag var van vid från jūdō-gruppen i Braunschweig slog slint. Mina nya föreningskamrater - barn av ett samhälle med en mångårig, utpräglad tävlingskultur - var huvudsakligen intresserade av att konkurrera och vinna. Det som hände där var slutligen inget annat än antingen självförsvarsinriktad jutsu-träning - eller en slags "brottning i japanska träningsdräkter" som det Svenska Judoförbundet senare också föredrog som varudeklaration for "svensk jūdō". Efter några år av tappra försök att förmedla åtminstone en gnutta av östasiatisk dō-kultur gav jag upp. Tiden var antagligen ännu inte mogen och det är gott möjligt att jūdō-verksamheten i ett nutida Sverige har större chanser att bedrivas i en mer traditionell japansk anda - i alla fall i några föreningar. Egendomligt nog och synnerligen förvånande var att Svenska Jujutsuförbundet för ett antal år sedan gick ut med en skrivelse angående būdō-kulturens rötter i asiatisk andlighet och dess karaktär av självkultiveringsmetod i enlighet med vissa former av gammalkinesisk filosofi.
För att få en chans till en djupare insikt i buddhismen, började jag 1959 att även praktisera jūdō - en själv-kultiveringsmetod utvecklad i Japan, och enligt vissa dåvarande rykten, med en ännu levande relation till daoismen, buddhismen och Japans uråldriga shamankultur "shintō". Jag blev alltså medlem i jūdō-sektionen av föreningen "Freie Turnerschaft" i min f.d. tyska hemstad Braunschweig. Detta experiment ledde i slutändan till att jag i april 1961 faktiskt genom en föreningskamrat efter min sista träning i denna förening - och bara någon dag före min emigration till Sverige - fick en fingervisning i rätt riktning, ett tips att läsa relevant litteratur av zen-entusiasten Daisetsu Teitaro Suzuki. I detta sammanhang är det värt att nämna, att den jūdō som övades i ovannämnda föreningssektion visserligen ännu hade kvar en del facktermer som hade anknytning till buddhistisk praxis, men i övrigt var mer som ett eko från en tid som flytt och inte i någon form ingick i den praktiska träningen. Men det var trots allt en mycket "vanlig" jūdō-grupp och en angenäm träning man där genomförde...
När jag som immigrant hade etablerat mig någorlunda i Sverige, ville jag fortsätta att praktisera jūdō - men i Borås, där jag alltså hade landat, fanns ingen sådan verksamhet. 1962 grundade jag därför Boras Judoklubb. Tyvärr visade det sig ganska snart att mina försök att bedriva en verksamhet i en anda som liknade den jag var van vid från jūdō-gruppen i Braunschweig slog slint. Mina nya föreningskamrater - barn av ett samhälle med en mångårig, utpräglad tävlingskultur - var huvudsakligen intresserade av att konkurrera och vinna. Det som hände där var slutligen inget annat än antingen självförsvarsinriktad jutsu-träning - eller en slags "brottning i japanska träningsdräkter" som det Svenska Judoförbundet senare också föredrog som varudeklaration for "svensk jūdō". Efter några år av tappra försök att förmedla åtminstone en gnutta av östasiatisk dō-kultur gav jag upp. Tiden var antagligen ännu inte mogen och det är gott möjligt att jūdō-verksamheten i ett nutida Sverige har större chanser att bedrivas i en mer traditionell japansk anda - i alla fall i några föreningar. Egendomligt nog och synnerligen förvånande var att Svenska Jujutsuförbundet för ett antal år sedan gick ut med en skrivelse angående būdō-kulturens rötter i asiatisk andlighet och dess karaktär av självkultiveringsmetod i enlighet med vissa former av gammalkinesisk filosofi.
Mitt möte med aikidō
Min allra första kontakt med aikidō fick jag någon gång under åren 1963-64 genom Kurt Durewall i Göteborg. Han blev på grund av en ytterst elegant och övertygande utförd aikidōteknik (kokyūnage)
min allra första aikidōinspiratör.
1965 fick jag sedan tack vare boken ”What is Aikido” av Kōchi Tōhei en djupare förståelse för aikidō och dess grundläggande principer –och genom en artikel i en tysk jūdōtidskrift fick jag samtidigt också reda på att en japansk aikidōlärare nyss hade startat sin verksamhet i Munster, Tyskland. Jag förstod genast att aikidō skulle bli min budō i fortsättningen –och den främsta orsaken var nog deklarationen, att aikidō skulle vara fri från konkurrenstendenser och tävling. I aikidō borde jag alltså kunna finna en anda av genuin japansk budōtradition, något som verkligen överensstämde med min innersta läggning och mina ”filosofiska” övertygelser. Jag tog då ganska omgående kontakt med Katsuaki Asai i Munster och blev hans elev. Under några semester-veckor med 3 timmars privatlektioner dagligen (plus tillkommande allmän klubbträning) fick jag en första handfast inblick i aikidō nya muskler och ny kondition.
Väl hemkommen till Sverige tränade jag tillsammans med några vänner aikidō i Borås Polisens JK tills det blev dags för en ny träningsvistelse hos Asai i Tyskland 1967. Vid detta tillfälle kom Toshikazu Ichimura på besök till Asai. Ichimura hade blivit aikidōrikstränare i Sverige och han blev på så vis för några år framåt min aikidō-inspiratör ”på hemmaplan”. Ichimura var då bosatt i Stockholm –för att fa kvalificerad undervisning åkte jag på träningsläger och vid något tillfälle besökte jag även hans dōjō på Kastellholmen i Stockholm. På den tiden fick man som aikidōntresserad göra många och långa resor för att förkovra sig –såvida man inte bodde i närheten av sin instruktör. För mig blev det något lättare när jag fick kontakt med Karl Hansson och hans lilla aikidōgrupp i Göteborg –och när Takeji Tomita 1969 anlände dit från Japan. Jag blev medlem i Göteborgs Aikidoklubb, tränade så regelbundet jag kunde och körde till och från varje tillfälle glada 12 mil sammanlagt. Det var en skön tid. Jag fick god övning och underbara aikidōkamrater.
1972 startade jag Marks Aikidoklubb.
1982 initierade jag aikidō i Marks Judoklubb –som senare (1985) skulle bli Marks Budoklubb –och har sedan dess och fram till 2016 haft huvudansvaret för aikidōträningen i denna förening.
Till föreningsmedlemmarnas glädje var Peter fortsatt behjälplig som inspirerande tränare tills vårterminen 2018 och som mentor året ut. Efter en tids sjukdom försämrades hans hälsa och morgonen 31 januari 2018 var dagen för hans bortgång.
min allra första aikidōinspiratör.
1965 fick jag sedan tack vare boken ”What is Aikido” av Kōchi Tōhei en djupare förståelse för aikidō och dess grundläggande principer –och genom en artikel i en tysk jūdōtidskrift fick jag samtidigt också reda på att en japansk aikidōlärare nyss hade startat sin verksamhet i Munster, Tyskland. Jag förstod genast att aikidō skulle bli min budō i fortsättningen –och den främsta orsaken var nog deklarationen, att aikidō skulle vara fri från konkurrenstendenser och tävling. I aikidō borde jag alltså kunna finna en anda av genuin japansk budōtradition, något som verkligen överensstämde med min innersta läggning och mina ”filosofiska” övertygelser. Jag tog då ganska omgående kontakt med Katsuaki Asai i Munster och blev hans elev. Under några semester-veckor med 3 timmars privatlektioner dagligen (plus tillkommande allmän klubbträning) fick jag en första handfast inblick i aikidō nya muskler och ny kondition.
Väl hemkommen till Sverige tränade jag tillsammans med några vänner aikidō i Borås Polisens JK tills det blev dags för en ny träningsvistelse hos Asai i Tyskland 1967. Vid detta tillfälle kom Toshikazu Ichimura på besök till Asai. Ichimura hade blivit aikidōrikstränare i Sverige och han blev på så vis för några år framåt min aikidō-inspiratör ”på hemmaplan”. Ichimura var då bosatt i Stockholm –för att fa kvalificerad undervisning åkte jag på träningsläger och vid något tillfälle besökte jag även hans dōjō på Kastellholmen i Stockholm. På den tiden fick man som aikidōntresserad göra många och långa resor för att förkovra sig –såvida man inte bodde i närheten av sin instruktör. För mig blev det något lättare när jag fick kontakt med Karl Hansson och hans lilla aikidōgrupp i Göteborg –och när Takeji Tomita 1969 anlände dit från Japan. Jag blev medlem i Göteborgs Aikidoklubb, tränade så regelbundet jag kunde och körde till och från varje tillfälle glada 12 mil sammanlagt. Det var en skön tid. Jag fick god övning och underbara aikidōkamrater.
1972 startade jag Marks Aikidoklubb.
1982 initierade jag aikidō i Marks Judoklubb –som senare (1985) skulle bli Marks Budoklubb –och har sedan dess och fram till 2016 haft huvudansvaret för aikidōträningen i denna förening.
Till föreningsmedlemmarnas glädje var Peter fortsatt behjälplig som inspirerande tränare tills vårterminen 2018 och som mentor året ut. Efter en tids sjukdom försämrades hans hälsa och morgonen 31 januari 2018 var dagen för hans bortgång.
Grad
1 kyu Jūdō - ?
2 dan Aikidō – 1993
2 dan Aikidō – 1993
Utmärkelser
1988 - Västergötlands IF:s förtjänsttecken nr 23 H
1990 - Svenska Budoförbundets förtjänsttecken nr 5 för instruktörsgärning och styrelsearbete
1998 - Västergötlands Budoförbunds förtjänsttecken
2019-01-31 - Tillägnats gratifikationen 9 dan Budo no Kokoro från Klostrets BudoAkademi genom YogaKloster
1990 - Svenska Budoförbundets förtjänsttecken nr 5 för instruktörsgärning och styrelsearbete
1998 - Västergötlands Budoförbunds förtjänsttecken
2019-01-31 - Tillägnats gratifikationen 9 dan Budo no Kokoro från Klostrets BudoAkademi genom YogaKloster